Smärta

Det gör fortfarande ont, för ont, jag är fortfarande deprimerad, alldeles för deprimerad. 
Jag orkar inte riktigt med mer, skulle behöva en låååång paus från att vara människa, men sådana pauser finns inte. Det jag själv kan påverka påverkar jag: distraherar mig med ljudbok, är ute och går promenader i skogen, äter melliset i solen, har rent och ordning omkring mig, försöker träffa människor (blir mest familjen). Ibland kan jag däremot inte stå emot, utan jag kollapsar i sängen och sover i flera timmar mitt på dagen. Jag sover väldigt mycket nu, har ingen direkt aptit men äter ändå. Ätstörningen är ganska stark men inte konstant, ändå lika plågsamt varje gång den dyker upp. 
Imorgon är det jobb igen, och bara tanken gör förlamande ont. Från att ha varit min enda fristad mår jag nu lika dåligt även på jobbet. Varje minut går långsamt och jag orkar egentligen inte vara där. 
Vill så gärna gråta, vill skrika ut, vill vara förbannad och ledsen och få ur alla känslor som fastnat inombords, men jag är avtrubbad. Det går inte. 
Ingenting verkar funka längre.
 
 
 
 

Kommentera här: