Dag 25

Det har på nåt vis känts mer okej att vara sjuk när jag haft PVK:er och dropp, när blodtryck och puls har behövt noggrann övervakning och blåmärken och tromboflebiter täckt hela mina armar och kärlen blivit så förstörda och sköra av den starka medicinen att jag har ett 50 cm ilsket rött sträck längst ena armen och sår efter all tejp som behövts till förbanden. 
Det känns mer okej då och förmodligen är det nog mest mitt egna stigma det handlar om. 
Ingen har någonsin sagt "du är inte sjuk nog", men ändå känns det mer okej nu. Kanske är det också för att jag kommit ur den djupaste svackan (med hjälp av elva dropp med Anafranil i) och nu kan känna att det är mer okej generellt att jag är och varit inlagd, för att jag kan se nu hur djupt deprimerad jag faktiskt var och hade varit länge innan jag blev inlagd. 
Kanske har jag fått perspektiv på livet och sjukdomarna lite mer. 
Jag anstränger mig ibland så mycket att allt liksom blir ännu krångligare. Vissa saker har man helt enkelt inte kontroll över och det är okej. Det tar bara musten ur mig och jag kommer inte längre. Detta kunde jag inte påverka och det gav mig så mycket ångest. 

Det är dag 25 nu och på eget initiativ är jag hemma, men bara över natten. Imorgon förmiddag är jag tillbaka igen och om det blir jobbigt åker jag in tidigare. 
Skynda långsamt. 
Dag 1 trodde jag inte jag skulle komma därifrån levande. Dag 25 känns det bättre. Jag är fortfarande deprimerad men "bara" medelsvår depression. 
Jag får fortsätta medicineringen i tablettform nu när jag fått sista droppet. 
Läkemedlet är starkt men effektivt. Farligt men bara i för höga doser. Vi ska alltså nu hitta den lägsta dosen som fungerar. 

Jag är livrädd och vågar inte riktigt tro på detta än. Ibland vågar jag, men aldrig särskilt långa stunder. Det vore för bra för att vara sant. Men kanske är det min tur nu?

Kommentera här: