Flytten & att vara människa

Idag blev det hemflyttning. 

Med blandade känslor, kan tilläggas. 
Jag har bott själv i många år, men det kändes lite sorgligt ändå fastän jag kommer träffa min familj dagligen. 

Under dagen hade jag ett möte och det gick bra. Är så himla lättad! Sen träffade jag en kompis, vi fikade på en äppelgård och köpte närproducerade saker. Och provsmakade juice!!! Nästan ångrstfritt. 
Jag börjar kunna agera friskt även när tankarna är sjuka. Det är ett stort framsteg!!
Jag gick även på Maxi och handlade frukost. Inga missöden. Jag överlevde och fick med mig alla produkter jag behövde- inte en enda lättprodukt!! :) 
Ikväll åt jag även kvällsmelliset helt själv för första gången. Så skönt!! Jag fixade det. Valde till och me oboy istället för vanlig mjölk till. 
Jag försöker njuta av de små sakerna. Att känna mig som en vanlig människa. Att tänka på framtiden och jobb och liv. Att fixa i min lägenhet. Det blev en bra dag trots massa ångest inför den. 
Är så glad för tiden som går. För allt fint som händer i mitt liv. 

"det är inte ditt fel"

Det säger pappa. Vi sitter och fikar. 


Det som händer är inte ditt fel. Det är inte ditt fel att du inte kan jobba just nu. Det finns så många anledningar till varför du blev sjuk. Det är inte ditt fel. Det finns sjuka idioter som orsakade dig allt detta.

Förstår du det? fyller mamma i. 
Detta är inte ditt fel. 
"Jag försöker förstå det, men det är svårt" svarar jag tyst. Kollar ner i marken, av invand skam. 

För många tror fortfarande att anorexi är ett val, men det är en sjukdom och jag skulle inte önska den någon i hela världen. Man väljer den inte mer än vad andra väljer cancer eller brutna ben. 
Våldtäkt verkar också vara kvinnans fel- antingen så litar man på fel man eller så klär man sig i fel kläder. 

Men ingen sa någonsin att mitt livs kärlek skulle våldta mig när jag hade min fulaste pyjamas på mig, när jag var för trött för att röra på mig eftersom jag tagit min sömnmedicin. 
Ingen sa att jag fortfarande skulle älska honom efteråt och hata mig själv för att jag inte kunde fortsätta leva med honom. 

"Det är inte ditt fel. Du förtjänar allt bra som bara kan hända för resten av livet. Du förtjänar ALLT bra i livet" ekar i mitt huvud. 

Vill
Gärna
Tro
Dem. 

Tårar

Äntligen brast det, och jag kunde äntligen gråta. 

För allt på en och samma gång. Det började med att det låste sig när de ville skjuta upp på middagen och äta en macka EXTRA, det bara gick inte få ihop den förändringen i mitt huvud. Mamma tyckte jag försökte förhandla och jag bara orkade inte med att äta nåt extra/på andra tider när jag redan går runt med känslan av att jag äter för mycket konstant. 
Jag grät, och grät, och äntligen lättade den där klumpen jag burit på så länge litegrann. 
Jag kan ta djupare andetag. Slappna av mer. 
Det var skönt. 
Och de förstod hur svårt det är för mig att "kasta om" måltiderna litegrann. Det ingår kanske i normalt ätande att göra så ibland, men jag bara klarar inte av det än. Jag kände mig missförstådd, sviken, men också handikappad som inte klarar av att bara gilla läget och äta som de andra. 
Ledsen för att jag inte känner mig som mig själv. Ledsen för hela året som gått. Ledsen för det senaste decenniet. 
Men jag grät. Vi kramades. De grät. Och måltiderna blev inte omkastade. Jag är lättad men har dåligt samvete för att min sjukdom styr så mycket, för att jag är så handikappad av anorexin fortfarande. 
Min syster viskade att det ska bli bättre, att jag ska komma tillbaka. 
Det kändes skönt. 

Nu kan jag andas ut igen.