Utskriven

Jag blev utskriven efter 26 dagar på sjukhus. 
Det var kanske mest på eget bevåg, efter att Anafranilinfusionerna bränt sönder mina kärl och mitt mående började vända uppåt. Fyra dagar i rad där det blivit stadigt bättre trodde jag var nog bevis för att våga mig ut, hem, men nu börjar jag tvivla.
 
Det har varit svajigt hemma. Tiden går långsamt här också, så långsamt att jag är smärtsamt medveten om varje timme. Jag har försökt mig på ett par korta promenader om dagen, försöker äta bra, sova bra. Men det är svajigt. 
Jag är rädd att jag skrev ut mig själv för tidigt. Läkaren sa "det finns inga tecken på depression kvar hos dig" men jag sa "jag känner mig fortfarande väldigt nedstämd men det värsta har vänt nu". 
Dag ett hemma gick helt ok. Det gjorde dag två och tre också. Dag fyra är idag, och det är ännu mer svajigt idag. 
För att vara helt ärlig har jag känt mig nedstämd större delen utav dagen. Jag har suicidtankar igen och vissa planer också, bara inget spikat datum eller fast beslut tagen ännu. Men jag har starka, intensiva känslor och tankar av uppgivenhet där jag ångrar att jag bad om hjälp från första början, men mest av allt ångrar jag nog att jag inte berättade om tankarna och planerna. En del av mig önskar att någon hade frågat mig om dem. De som visste att de fanns vid inskrivning och långt in under vårdtiden, bara vågat kolla, bara en snabb avstämning: hur är det med de mörka tankarna nu? 
 
Då hade jag varit ärlig, men nu fanns ingen anledning att säga nåt om dem när ingen tänkte på att fråga.
Överdos anafranil kombinerat med stesolid och oxascand och en plastpåse över huvudet, eller hängning. Vapen kommer jag inte åt några. Skalpell har jag hemma men vill inte att min familj ska behöva se mig så fysiskt skadad efter att jag gått bort, annars hade en artär varit ett alternativ. Men jag vill lämna min kropp så hel som möjligt så att de ska få ta farväl av mig. Familjen.
 
Jag är så ledsen för att det blivit såhär, men jag känner en stark hopplösthet och maktlöshet över min situation.
Tabletterna verkar inte ge lika bra effekt som droppen gjorde, fastän läkaren så gott som LoVaDe att det skulle räcka med tabletter nu.
 
Jag känner mig hel men trasig. Detta har varit en del av mitt liv så länge att det blivit en del av mig, och utan den är jag inte hel. Samtidigt är jag inte villig att leva med den här smärtan längre: kanske kan den inte längre separeras från mig utan det är jag som måste separeras från livet för att den ska dö med mig.
 
 
 

Dag 25

Det har på nåt vis känts mer okej att vara sjuk när jag haft PVK:er och dropp, när blodtryck och puls har behövt noggrann övervakning och blåmärken och tromboflebiter täckt hela mina armar och kärlen blivit så förstörda och sköra av den starka medicinen att jag har ett 50 cm ilsket rött sträck längst ena armen och sår efter all tejp som behövts till förbanden. 
Det känns mer okej då och förmodligen är det nog mest mitt egna stigma det handlar om. 
Ingen har någonsin sagt "du är inte sjuk nog", men ändå känns det mer okej nu. Kanske är det också för att jag kommit ur den djupaste svackan (med hjälp av elva dropp med Anafranil i) och nu kan känna att det är mer okej generellt att jag är och varit inlagd, för att jag kan se nu hur djupt deprimerad jag faktiskt var och hade varit länge innan jag blev inlagd. 
Kanske har jag fått perspektiv på livet och sjukdomarna lite mer. 
Jag anstränger mig ibland så mycket att allt liksom blir ännu krångligare. Vissa saker har man helt enkelt inte kontroll över och det är okej. Det tar bara musten ur mig och jag kommer inte längre. Detta kunde jag inte påverka och det gav mig så mycket ångest. 

Det är dag 25 nu och på eget initiativ är jag hemma, men bara över natten. Imorgon förmiddag är jag tillbaka igen och om det blir jobbigt åker jag in tidigare. 
Skynda långsamt. 
Dag 1 trodde jag inte jag skulle komma därifrån levande. Dag 25 känns det bättre. Jag är fortfarande deprimerad men "bara" medelsvår depression. 
Jag får fortsätta medicineringen i tablettform nu när jag fått sista droppet. 
Läkemedlet är starkt men effektivt. Farligt men bara i för höga doser. Vi ska alltså nu hitta den lägsta dosen som fungerar. 

Jag är livrädd och vågar inte riktigt tro på detta än. Ibland vågar jag, men aldrig särskilt långa stunder. Det vore för bra för att vara sant. Men kanske är det min tur nu?

Dag 19

Sjätte dosen Anafranil i infusion. 
Tittar upp på droppkammaren, på varje droppe och tänker snälla snälla funka. Jag behöver det. Behöver verkligen en vändning. 
Kanske har den redan kommit utan att jag märkt: många säger att jag ser piggare ut. Men vissa ser på mig att det inte är hela sanningen. Jag är inte botad, inte på långa vägar. Men det är dag sex och min förmiddag var okej och det måste väl ändå betyda något?
Snälla snälla låt detta vända nu.