Utskriven

Jag blev utskriven efter 26 dagar på sjukhus. 
Det var kanske mest på eget bevåg, efter att Anafranilinfusionerna bränt sönder mina kärl och mitt mående började vända uppåt. Fyra dagar i rad där det blivit stadigt bättre trodde jag var nog bevis för att våga mig ut, hem, men nu börjar jag tvivla.
 
Det har varit svajigt hemma. Tiden går långsamt här också, så långsamt att jag är smärtsamt medveten om varje timme. Jag har försökt mig på ett par korta promenader om dagen, försöker äta bra, sova bra. Men det är svajigt. 
Jag är rädd att jag skrev ut mig själv för tidigt. Läkaren sa "det finns inga tecken på depression kvar hos dig" men jag sa "jag känner mig fortfarande väldigt nedstämd men det värsta har vänt nu". 
Dag ett hemma gick helt ok. Det gjorde dag två och tre också. Dag fyra är idag, och det är ännu mer svajigt idag. 
För att vara helt ärlig har jag känt mig nedstämd större delen utav dagen. Jag har suicidtankar igen och vissa planer också, bara inget spikat datum eller fast beslut tagen ännu. Men jag har starka, intensiva känslor och tankar av uppgivenhet där jag ångrar att jag bad om hjälp från första början, men mest av allt ångrar jag nog att jag inte berättade om tankarna och planerna. En del av mig önskar att någon hade frågat mig om dem. De som visste att de fanns vid inskrivning och långt in under vårdtiden, bara vågat kolla, bara en snabb avstämning: hur är det med de mörka tankarna nu? 
 
Då hade jag varit ärlig, men nu fanns ingen anledning att säga nåt om dem när ingen tänkte på att fråga.
Överdos anafranil kombinerat med stesolid och oxascand och en plastpåse över huvudet, eller hängning. Vapen kommer jag inte åt några. Skalpell har jag hemma men vill inte att min familj ska behöva se mig så fysiskt skadad efter att jag gått bort, annars hade en artär varit ett alternativ. Men jag vill lämna min kropp så hel som möjligt så att de ska få ta farväl av mig. Familjen.
 
Jag är så ledsen för att det blivit såhär, men jag känner en stark hopplösthet och maktlöshet över min situation.
Tabletterna verkar inte ge lika bra effekt som droppen gjorde, fastän läkaren så gott som LoVaDe att det skulle räcka med tabletter nu.
 
Jag känner mig hel men trasig. Detta har varit en del av mitt liv så länge att det blivit en del av mig, och utan den är jag inte hel. Samtidigt är jag inte villig att leva med den här smärtan längre: kanske kan den inte längre separeras från mig utan det är jag som måste separeras från livet för att den ska dö med mig.
 
 
 

Uppdatering

Jag är så trött på att inte må bra. På att inte sova bra. På att må illa. På att drömma mardrömmar om att bli överfallen. På mediciner. På att hopplösheten gör att jag inte står ut. På att ligga på sjukhus. På att testa testa testa olika behandlingen och inget verka bita på just mig. 
Jag får infusioner med starkare antidepressiva nu. De kanske kan bryta det här, annars blir det elbehandlingar. Står redan uppsatt i kön för ECT. Men den är lång, så de började med droppen redan igår för jag står inte ut. 
Det är tredje helgen jag är här nu. Är i ungefär samma skick som när jag kom hit, bara mer utmattad och mindre utvilad. 
Varje behandling som inte funkar tar så mycket av den lilla energin jag inte har. 
Varje natt jag inte sover leder bara till en starkare hopplöshet. 
Anafranil, snälla snälla hjälp mig. 

Ångest

I lördags hade jag en ganska bra dag. Minns inte när det hände sist. Igår var helt okej. 
Men idag vaknade jag tyvärr med den där starka, överväldigande ångesten igen. 
Aptiten är helt borta. Jag äter inte hela matschemat för jag klarar inte av det, mår för illa. Varje måltid är en kamp, inte för anorexin utan för att jag måste äta för att hålla anorexin i schack. Varje missad macka, varje missat glas juice osv är en stor risk för återfall. 
Just nu undviker jag inte mat pga anorexin, men för att jag mår så illa av de antidepressiva. Det känns som jag varit magsjuk sen ca 5 veckor tillbaka just för att jag mår så illa. Det känns inte hållbart alls med tanke på att anorexin är grundproblemet. 

I helgen tänkte jag att det kanske börjat vända lite, att den nya medicinen kanske bara behövde tid att få verka, men idag mår jag så dåligt igen att jag förlorat hoppet om det. 
Träffade en kompis i förmiddags, vi drack kaffe och pratade. Hon får mig längta så efter ett normalt liv, efter att jobba på riktigt igen. Det är det första jag vill göra när jag mår bra- vara på jobbet och göra det jag älskar! Men som det är nu fixar jag inte det, tyvärr. Det gör mig så ledsen men även motiverad att bli frisk, på riktigt. 

Jag har som sagt mer ångest idag och mer deprimerad än i helgen, dock inte värre än det var ons-tors-fre förra veckan. 
Varje minut känns ganska plågsam ärligt talat.