Det måste gå

Ikväll mår jag helt okej och jag kan inte minnas sist det kändes så. 
Jag har börjat skriva ner mina känslor i en anteckningsbok, för jag har blivit jättedålig på att faktiskt KÄNNA mina känslor och inte bara rymma ifrån dem. 
Hade så mycket ångest efter jobbet. Den förlamar mig, och tömmer mig på energi. Jag måste lära mig att andas när jag är där. Måste bli bättre på återhämtning. 
Jag vill bara må helt okej lite oftare. 
Men jag börjar bli trött nu. 

Om igen.

Status quo. 
Inget händer 
Inget vänder 
Kan bara ha mascara 
På övre fransraden
Annars försvinner den
Fort fortare fortast.

Det gör fortfarande ont
(sluta älta)
Det är fortfarande tungt 
(kanske blir det aldrig bättre)
Kolla fakta 
(källkritik är svårt när anorexin äger halva mig)


Jag vet inte hur jag ska ta mig ur detta 
vet inte om jag vill eller orkar eller kan. 
Vill bara prata prata till världs ände 
Men du säger att jag pratat klart och det slår knut 
i mig då blir punkter där det bara var komma, egentligen. Egentligen tar de aldrig slut, mina tragiska historier, men jag måste hitta punkten nu säger du. Måste sätta punkt och börja om bygga nytt bygga om. 
Annars blir det aldrig bättre. 

Kvar.

Idag kände jag att den riktiga jag kanske finns kvar någonstans långt inne. 
Jag stötte på ett akutfall och kunde hantera det bra. Fick till och med beröm av kollegor. 
Den gamla jag brukade älska sådana händelser där allt ställs på sin spets och det handlar om liv och död. Jag brukade älska att få finnas där för patienter vid deras mest sköra tillfällen i livet. 
Sen började det dränera mig istället, förmodligen för att jag aldrig tillät mig själv varken tillräckligt med mat, vila, eller kärlek. 

Det börjar jag lära mig. Hur viktigt det är att prioritera min egen återhämtning för att kunna prestera på jobbet. För att kunna må bra på jobbet. Stressen i sig med akutsjukvård är inte den som jag mår dåligt av, det som gör att jag blivit utmattad är mellanstressen. Att ha många som samtidigt kollapsar, att möta personer med svåra cancerdiagnoser och inte ha tid att sitta ner med dem och bara finnas där när de behöver det. Att aldrig hinna göra tillräckligt för patienterna, utan dras mellan så många att jag inte kan känna mig nöjd själv (även om patienter varit nöjda). 

Så nu lär jag om och lär rätt. 
Stress är inte farligt om man kan hantera den och göra den till sin vän. Långvarigt stress däremot, och känslan av att vara otillräcklig, DET skadar mig mest av allt. Och det tänker jag inte längre acceptera. 

Jag blev jättetrött efter händelsen när allt ställdes på sin spets. 
Jag somnade nästan på jobbet. 
Hade då varit där en timme. 
När jag kom hem orkade jag knappt stå. Av utmattning. 

Det är läskigt när kroppen säger ifrån. 
Men också häftigt. 

Så tack kroppen. Tack för att du skriker högre när jag inte lyssnat på dig från början. 
Tack för att du ser till att jag lyssnar på det du säger, och tack till mig för att jag blivit bättre på just att lyssna på min kropp. 
Det är viktigt. 
Jag är viktig. 
Jag är värd allt bra. 

Det är du med.