en stund på jorden

Tack för att jag har en familj,
för att jag har bättre förmåga att hantera panikångest
och för att jag verkligen uppskattar naturen.
 
Tre saker varje dag som är bra med mig, som jag är tacksam för.
Idag blev det dessa.
Jag har svårt att tycka om min kropp, vara nöjd med hur den ser ut eller beter sig.
Men jag inser mer och mer att jag inte ska leva "med" kroppen, eller efter den.
Jag ska leva i den. Våga känna. Lyssna. Använda den. Krama den. Vara tacksam.
 
Jag tränar på det.
Jag yogar allt mer nu. Det mynnade liksom ur allt mindfullnessövande och sen blev det ett sätt att få träna när jag inte får träna, om det makes sense. Det är ju inget man gör direkt för att gå ner i vikt, snarare att varva ner, och det behöver jag. Det kändes som ett ganska säkert kort att börja med efter att jag haft tvångstankar kring träning under sjukdomstiden. Då hade jag aldrig kunnat vara i stillheten på det sättet jag kan nu. Men jag märker också hur prestation tar upp allt mer av mina tankar. Idag övergick yogapasset till övningar jag gjorde när jag var väldigt sjuk. Jag gjorde det medvetet, kände mig så stark, som att kroppen skrek efter att få användas. Jag har ju alltid gillat att röra på kroppen, använda den. Började med lagsporter som femåring och har hållit på många år, men har även haft perioder då jag inte kunnat leva med mig själv om jag inte sprungit minst två timmar varje dag. Balans, det är svårt. På så många sätt.
Hur som helst kändes träningen bra idag. Jag blev till och med svettig och kände mig så glad och stark. Med en klump i magen tänker jag att det gjorde jag ju i början av svälten också. Det är ju därför jag är så himla rädd för att börja leva på riktigt. Nu står allt på paus och är på låtsas- jag VILL tillbaka, till livet, men det skrämmer mig också.
Jag är så rädd för att bli sjuk igen. Orkar inte gå igenom detta helvete fler gånger, vill inte spendera fler år i ätstörningar. Jag vill ut, och sjukskrivningen håller mig kvar i sjukdomen samtidigt som jag riskerar att falla pladask för minsta lilla.
Jag vet inte om träningen ikväll i kombination med att jag ändrat lite liiiite i kosten är ett tecken att jag håller på att trilla dit. Det skrämmer mig. Eller är det såhär det är att leva? Ibland är man sugen på godis, ibland är man sugen på frukt, ägg, chiapudding och havremjölk istället för komjölk?
Jag är rädd, men det sker liksom så långsamt och oskyldigt att jag inte riktigt kan ta på vad som händer.
Jag känner ju mig gladare och starkare. Men det var också jobbigare att välja ost som pålägg på ett av knäckebröden ikväll. Och det är tidiga tecken, tecken jag inte vill ha.
 
Jag tänkte att det är okej att jag tränar lite mer än bara avslappningsyoga om jag berättar för mamma. Men samtalet gick och gick, och jag fick inte fram orden. Så mamma vet inte. Samtidigt har jag ätit ordentligt och det var verkligen max 5 minuter som jag tränade mer än det jag brukar. Och jag mår bättre än innan.
 
Det är så svårt att börja leva. Svårt att hitta balans mellan gröna smoothies och falukorv.
Jag vill bara börja, som att dra av ett plåster. Albert Einstein sa ju att man var tvungen att fortsätta cykla för att hålla balansen. Jag måste fortsätta leva, ge mig ut, testa. Det får bli trial and error helt enkelt, och förhoppningsvis fler rätt allteftersom.
Jag tror att fredagens vägning kickade igång allt det här. Det var så jobbigt att se siffrorna. Minns hur jag såg på bilder på mig själv med denna vikten när jag var sjuk, och kände avsky i hela magen, så att jag mådde illa.
Men då var också hjärnan sjuk, och den hade sjuka ideal. Allt som inte var revben, höftkammar och noll var ju äckligt och inte okej. Nu ser jag ju levande ut och folk som inte sett mig på länge ler ju när vi träffas. Det borde värma mig inombords men det genererar mest en massa tvivel. Jag vet bättre såhär långt in i resan än att önska att det vore enklare. Istället önskar jag att det ska öka i frekvens och gå fortare så att jag kan vara närmre eller till och med i ett friskt och fungerande liv snart, helst igår.
 
Är i valet och kvalet att öka upp min tjänstgöringsgrad. Är ju sjukskriven ett tag till men känner att jag behöver komma igång med livet, det kanske liksom inte går vänta in hur länge som helst? Jag har tappat självförtroendet för allt som brukade vara självklart. Tvivlet ökar för varje dag. Mardrömmarna handlar inte så mycket om cancer och död längre, snarare är ämnet oftast "såhär dålig är jag och ingen vill ha mig". Inte lika jobbigt som att se mina älskade dö, men det skrämmer mig hur lätt det är att tro att mardrömmarna är verkliga.
 
Jag vill ju bara må ganska bra, kunna jobba mer, och fungera hyfsat som människa.
Längtar så efter att det ska vara min verklighet.
Längtar också efter att träffa nån, DEN, men det lär ju inte hända i lägenheten eller när mina enda äventyr är till jobbet ett par timmar.
 
Försöker vara tålmodig. Önska att livet ska fortsätta gå så att det kan vara bättre snart.
Hoppas jag har rätt. Hoppas inte jag tagit steg tillbaka till ätstörningen, om än en annan variant, igen.
Jag vill inte det. Vill bara ut bort framåt. Till livet och friskheten.
Jag vill vara frisk och fri.
 

Tungt

Vet ni?
Jag är trött på att inte orka det jag vill.
Det jag själv känner att jag borde orka.
8 h jobb på en vecka? Det är ju egentligen bara en arbetsdag.
Jag är trött på att inte orka.
Jag är trött på att inte sova ordentligt.
Jag är trött på att drömma mardrömmar, på att vakna med värk i kroppen för att jag spänt mig.
Jag är trött på att drömma om cancer, om att jag eller alla jag älskar kommer dö.
Jag är trött på att vara så trött att jag knappt orkar stå.
Jag är trött på att ha ångest.
Jag är trött på att ha anoreximonstret kvar i min hjärna.
Jag är trött på att livet gör ont. På att det har gjort det så länge nu.
Jag är trött på att höra om #metoo för alla historier triggar igång PTSD:n.
Jag är trött på att alltid vara på helspänn.
På att känna att jag aldrig kommer träffa nån, för att jag är för gammal nu,
eller inte tillräckligt bra, rolig, frisk, sjuk, fin.
Jag är trött. Det är tungt. Jag är trött på att det är tungt.
Jag är trött på att behöva vara tacksam för det lilla.
Jag vill ha det stora, nu. Livet. Kärleken. Orken. Skratten. Balans.
 
Jag är trött och jag vill inte vänta längre på att livet ska bli bra igen.
Bättre och bättre blir det ju hela tiden, ändå känns det som att jag stått och stampat på samma jordgolv allt för länge nu. Jag är trött. Men jag vill inte vara det längre.
Så när tar det slut? Jag vill bara vara som vanligt igen.

Hej.

Jag ser att det kikar in fler och fler personer här inne. Kanske är det fler än jag som är spytrötta på alla nyårslöften om viktnedgång? Kanske är vi fler som faktiskt vill må riktigt bra istället? Hur som helst, välkomna. 
Som ni säkert redan gissat er till handlar den här bloggen om hur jag ska lära mig leva och älska (nåja, i alla fall acceptera) mig själv och min kropp. 
Jag har haft ätstörningar i olika former i över ett decennie, de senaste 1,5 åren är det anorexi jag kämpat både med och emot. Mer och mer emot. Och jag vinner fler och fler fighter, större och större delar av mig själv tillbaka. Det känns fint. Och jag vill att ni ska veta det, att oavsett problematik vad gäller ätstörningar, så är det aldrig kört. Jag trodde ju det var det för mig. Jag tror det fortfarande ibland. Men de säger att jag kommer bli helt frisk och fri om jag bara fortsätter kämpa, och det gör jag ju. 

Ni kan också. 
Det går. 
Det gör ont och det är ett helvete, men det är ett helvete som tar slut. 

Kram <3