Spontanfika

Livet går vidare, varesig jag är redo eller inte. 
Ätandet blir mer och mer rutin. Mitt stora problem är att variera min kost, har lätt att fasta i trygga val. 
Men idag gick jag på stan med pappa och kunde ta en spontanfika. För ett år sedan hade det inte varit möjligt. Jag tog en latte (för jag hade redan ätit mellanmål) och det kändes så viktigt att kunna dricka den. Jag minns så väl när jag skulle ut på dejt med min dåvarande pojkvän och ett dygn i förväg googlade fikaställen och kaloriinnehållet på de olika kaffesorterna, och till slut blev det en liten cappuccino med lätt sojamjölk. Ändå kändes det som en vinst då, att klara dricka nåt med "så mycket" kalorier. 
Idag var en helt annan typ av vinst. 
Spontanfika på ett fullsatt café. Säkert 50 pers kunde se mig dricka den där latten, och jag kom på först efteråt att sånt brukade vara jobbigt. 
Livet går vidare oavsett vad jag känner inför det, men jag börjar vilja det mer och mer nu. 
Livet har blivit större. När vi gick i en smyckesbutik och letade present till mamma tänkte jag till och med tanken, att jag kanske en dag kommer stå där och kolla på vigselringar. Jag tänkte att livet kanske kan bli bra igen, på ett helt annat sätt. På riktigt denna gången. 
Jag vill inte tillbaks idag. 
Idag vill jag vidare. 
Idag är jag glad att allting fortsätter utan att jag har något att säga till om. 
  • Tänk att jag klarade mig igenom viktuppgången. Den var så hemsk och jobbig, men det börjar närma sig ett slut.
  • Tänk att jag har ätit tillräckligt varje dag sedan 19/6 i år. 
  • Tänk att jag kan spontanfika utan panikångest och gråt. 
Tänk att jag valde livet <3 (null)

 

Viktigt.

Idag har jag "köpt" ett nytt jag. 

Fixat håret (äntligen!!!) som jag blev så himla nöjd med, OCH köpt 2 nya par glasögon. De senaste veckorna har jag verkligen jobbat hårt för att skaffa ett nytt, anorexifritt liv. Slängt ut (skänkt) flera säckar med kläder som påminde om sjukdomen, rensat iordning hemma, köpt en ny bänk till vardagsrummet och fått in bra ta-hand-om-mig-själv-rutiner. 
Jag har unnat mig hårinpackning, ansiktsrengöring, en bra dagkräm osv. Och det gör faktiskt skillnad. 
Jag börjar känna igen mig själv mer och mer. Jag skrattar mer. Inte alltid, men det händer. 
Jag börjar få ett starkare självförtroende. Min hållning är (ibland) bättre. Jag är inte lika manisk med mina promenader och ibland vågar jag ta avsteg från matschemat (för att äta "roligare" kvällsmellis än 2 mackor + 1 glas mjölk). Ibland får jag ångest, ibland är min hjärna en automatisk kaloriräknare som inte går tysta. Ibland kvävs jag under alla nya lager som finns av mig, ibland andas jag ut av lättnad för att viktuppgången närmar sig ett slut. Jag blir bättre på att förstå vad jag behöver, jag blir bättre på att se till att möta de behoven. 

Fy fan vad tuff denna perioden av mitt liv varit. Fy fan för anorexi. Fy fan för att den fortfarande finns i mitt huvud. 

Jag försöker gå vidare. Bilda ett nytt liv, med vetskapen om att samma liv som det jag hade innan anorexin kom tillbaka aldrig någonsin kommer komma tillbaka till mig. 
Jag är mognare nu. Förstår att sjukdomen kommer finnas kvar i hjärnan men jag bygger upp styrkan att uthärda. 

För det är så. Det är inte alltid snabbast eller mest övertygande som vinner. Det är den som håller ut, längst. Och det ska jag göra. 

Radiokanal...

Anorexin fortsätter sändningen i mitt huvud. Konstant cirkulerar tankar och idéer som egentligen inte är mina, och det är ett heltidsjobb att inte falla för dem eller lyssna. 

Jag var på ishockey idag med bland annat pappa. EM-melliset blev därför choklad mitt i arenan. Jag åt helt utan ångest (en stor grej som jag inte hade klarat allt för bara några månader den) men efteråt började anorexin räkna ut kalorierna i mitt huvud. Siffror multiplicerades och växte och det gjorde ångesten också. Först trodde jag att det betydde nåt, tankar känns ju ofta som "enda sanningen" även om det är långt ifrån sant. Men jag lär mig att särskilja anorexin från mig själv. Det hjälper att ge den en röst för då är det enklare att identifiera ätstörningens lögner. 
Jag ville inte sitta där och tänka på kalorier i chokladen jag ätit (som förövrigt var GOD), jag ville umgås med min pappa och kolla på hockey... istället spenderades nästan hela andra perioden åt att distrahera mig själv. 
Att addera 7 tills tankarna försvunnit är nog det som funkar bäst för mig i såna lägen. Men distraktion är bara en bra metod om man faktiskt tänker ta itu med anledningen till att det är jobbigt senare när man kan, eller orkar. Jag räknade 7+7+7+7 i en evighet. Kom högre än jag någonsin gjort förut. Sen tänkte jag på varför anorexin blivit starkare just idag, och kom fram till att jag ätit lunch på restaurang där jag själv fick plocka ihop vad de skulle wooka, jag såg hur mycket olja de la i stekpannan, jag åt bland folk, utan min mamma (det har bara hänt 2 gånger i sådan miljö sen 19/6).. dessutom fikade jag en NY sorts choklad som jag inte visste kaloriinnehållet i och jag tänkte inte på exakt hur många rutor jag åt utan lyssnade på kroppen. 
Samtliga situationer var ju skitläskiga för ätstörningen, men inte alls särskilt jobbiga för mig!! För mig var det två riktigt stora vinster; och jag lär mig att anorexin skriker högre när den märker att den tappar greppet om mig. 

Och det gör den. 
Mer och mer. 
Jag såg bilder från när jag vägde som minst i förmiddags. Jag har tänkt på det ganska länge nu och har inte varit säker på om det är en bra idé att kolla på bilderna. 
Idag gjorde jag det, och jag har kommit så långt!!! Det kändes som att nypa sig själv i armen när man är osäker på om man drömmer. Jag är ibland osäker på om det senaste året verkligen hänt, men när jag ser bildbevis inser jag att det verkligen är sant, hur overkligt det än verkar. 

Så jag har utmanat mig själv ganska mycket idag. Som ett resultat skrek anorexin högre och använde massor av verktyg för att få mig lyssna, men vet ni? Jag vann ändå, fastän det var jobbigt. 
Det ÄR jobbigt att kämpa mot anorexi. Det är att leva med en konstant anorexi-sändning i hjärnan som man inte har kontroll över. Det enda jag HAR kontroll över är hur jag väljer att agera. 

Och jag väljer inte att agera som anorexin vill längre. Före kändes det som att jag var maktlös mot anorexin, men nu vet jag att det inte är sant. 
Det kan kännas som att jag inte kan äta- men jag kan välja att göra det ändå. 

Man kan bli frisk, tror jag, det känns så mer och mer i alla fall. Fastän anorexin fortfarande är stark så vinner jag fler strider nu än innan.