Marknad

Mamma och jag åkte iväg själva en stund, hamnade på en marknad. Hon hittade glutenfria godisremmar (vet ni hur svårt det är att få tag på?!?) och vi köpte några. 

För ett år sen hittade jag också sådana remmar, men vågade bara smaka en flisa. I våras hittade jag dem gömda i en påse (!!), jag minns att jag var rädd att se dem och bli läskad att smaka mer så jag gömde dem helt enkelt. 
Fastän jag har ångest så har jag redan smakat. Det är frihet!! Jag får ångest för att anorexin är obekväm med att äta spontant, att inte ha "kontroll", men det var ju kontrollen som gjorde att jag tappade greppet totalt! 
Mindre kontroll = mindre anorexi 

Ångest är inte farligt, bara obehagligt just nu. Men vet ni vad som är ännu mer obehagligt? Tanken på att aldrig någonsin ha ett liv utan anorexi. Det är värt hur mycket ångest som helst om jag får en framtid utan den helvetessjukdomen!!

Om att följa sin hunger

Inatt kunde jag inte somna. Magen kurrade fastän jag ätit "det jag ska", så nästan en timma låg jag i sängen och drog ut på det. Till slut gjorde jag nåt av det modigaste jag gjort på länge: gick upp, hällde upp en skål yoghurt med granola och tog två rutor choklad. Exakt vad kroppen ville ha, för nu är jag precis sådär lagom mätt, det blir enklare att hantera ångesten när hjärnan får energi att arbeta med och jag känner att jag börjar bli trött. 

Kan nog somna snart. 
Tack till mig själv för att jag vågade gå utanför det där schemat. Det brukade kännas som ett fängelse, men jag börjar inse att det kommer leda till min frihet. Man blir modigare när man har energi i kroppen. Man tänker bättre när man har energi i kroppen. Koffein och sömn och litervis med pepsi Max funkar inte i längden. Kroppen behöver energi och näring, inte bara utfyllnad. 
Jag känner verkligen vilken skillnad det har gjort i min kropp att den fått tillräckligt med näring i snart 5 veckor nu. Jag känner mig som en helt annan människa.