Smutsig

Maten i helgen har inte alls varit som vanligt pga att den spenderades på hotell och måltiderna åts på restauranger i ganska stökiga miljöer bland mycket människor där jag kände mig otrygg i att de klarade av att servera glutenfri mat. 
Ätstörningen gillar inte det och den ger mig massa obehag som "straff". Jag vet ju att det då var bra att jag kunde gå emot sjukdomen (hade ju inget direkt val heller förutom att stanna hemma) för den ska inte ha någon plats i mitt liv- inte hemma och inte på resor. 
Igår hade jag så stark att jag la mig för natten vid 19.30 och somnade snabbt.. jag hoppas idag kan bli i alla fall lite bättre. 
Jag känner mig så rastlös och uttråkad samtidigt som jag är helt slut och matt. Det är svårt att parera det.

Hur som helst är idag en ny dag, och jag försöker att äta som vanligt utan att kompensera för den annorlunda kosthållningen jag hade i helgen. 
Jag är i alla fall medveten om varför det känns såhär jobbigt och då är det åtminstone lite lättare att stå ut. 


Utmattad och rastlös

Mina nya mediciner har gett mig mycket mer energi. Nackdelen är att jag ändå är utmattad på nåt sätt. Som att den extra energin bara är kemisk, men att min hjärna är precis lika utmattad som innan. 

Oftast är jag uppe och gör något. Varje gång jag ska vila, eller ta en paus, blir jag sjukt rastlös och jag känner hur det kryper i hela kroppen samtidigt som jag är SÅ slut att jag knappt orkar sitta upprätt. 
En svår balansgång. 
Jag mår inget vidare idag heller. Har rensat i lägenheten och möblerat om. Det är en såndär syssla som gör att tiden går fort och jag känner mig nöjd med att åstadkomma något. 
Tills jag kraschar. 
Har blivit så gråtig det senaste. Vet inte om det är en biverkan från nya medicinerna eller om det är att den förra medicinen gjorde mig så likgiltig att massor av tårar som aldrig blev gråtna då måste komma ut nu?

Det funkar ju hemma. 
Men på jobbet vill jag inte gråta. 
Är i valet och kvalet att be om en extratid i veckan. Bara få prata av mig. Säga att det flaggar rött bland varningssignalerna nu. Att jag varje kväll inte orkar leva mer. 
Kvällarna är värst. Dagarna funkar, då är det ljust, jag är med familj eller vänner, jag kan sysselsätta mig på ett annat sätt. 
Nu känns kvällarna bara jobbiga och när det blir jobbigt känns allt hopplöst och då orkar jag inte leva mer. 

Anorexi är läskigt på många sätt. Men jag märker hur lite som behövs för att få mig på fall. Först ger den massa kickar när man gör "bra" matval och tränar. Då känns allt bra och man är helt övertygad om att det man sysslar med inte är farligt. Sen tränger meningslösheten på och man kanske börjar fatta lite att det inte är en bra idé för en anorektiker i behandling att börja fiffla med diverse dieter och träningsmetoder. Fast man orkar inte bry sig. Och några dagar senare har man skaffat sig ytterligare en evighet i behandling, för små steg i fel riktning kan bli ett fullskaligt återfall inom bara ett par dagar. 

Det skrämmer mig. 
Just nu är jag dessvärre i fasen då jag inte ORKAR bry mig. Tur min mamma gör det åt mig. Hon hjälper mig planera så det ändå blir okej, hon sätter ner foten och tvingar mig att sluta med de sjuka beteendena direkt när de kommer. Hon har räddat mig så många gånger. Inklusive denna.
Pallar inte tänka på vad som kommer hända med min kropp nu när det blir hårda tag igen. Orkar inte tänka på viktuppgång mer, eller katastroftänka om hur hemsk min kropp är. 
I alla fall inte ikväll. 

Jag vill bara må bra igen.