jag lärde mig klättra i helgen, jag trodde jag skulle känna att det tog mig ett steg längre bort från dig. Det enda jag kände var din närvaro i varenda del i klätterhallen.

PUH.
Så känner jag. Minns inte när jag uppdaterade senast så nu blir det mest random skriverier:
 
Jag har mått väldigt dåligt sen en vecka tillbaka (deppig, gråtit, allt har känts hopplöst, inte velat leva).
Ätstörningen har gjort entré, igen. Jag har kickat ut den, flera gånger. Men igår kunde jag ändå inte äta ordentligt.
Jag har lärt mig hur effektivt det verkligen kan vara att agera tvärtemot något hinder/ vad som helst, man själv/ätstörningen satt upp i huvudet. På mindre än ett dygn gick jag från att vara nära ett fullständigt återfall till att utesluta alla ätstörda beteenden.
 
Jag har lärt mig klättra. Topprepsklättring. Har inte skrivit mycket om det här då det inte riktigt varit relaterat till ätstörningen, men för ett antal år sedan var jag tillsammans med en kille, det låter knäppt, men jag bara visste att han var den rätte. Han visste samma om mig. Men nåt väldigt hemskt gjorde att vi inte kunde vara tillsammans längre och det har varit jobbigt, VÄLDIGT jobbigt, att ta sig ur. Han klättrade. Jag tänkte att det skulle kännas skönt att liksom ta kontrollen själv och verkligen lära mig klättra på egen hand, utan honom. Istället kände jag hans närvaro där, som om han stod bredvid mig. Som om han var där igen, nära nära, och det var en sån sjuk känsla. Typ hela mig ville att det skulle vara så, samtidigt som en del av mig skrek fel/farligt/varning och gav mig illamående och ångestpåslag. Jag kan inte beskriva detta på ett bra sätt, men vill ändå dokumentera för min skull.
Hur som helst väntar jag på svar om jag klarade slutprovet, och om jag gjorde det har jag nu skaffat mig en ny hobby: klättring!
 
På tal om mentala hinder som man själv byggt upp:
Jag tänkte att det skulle vara konstigt att gå till kursen själv utan nån annan, men gjorde det ändå. Det kändes bra!
Jag är ganska höjdrädd sen en tidigare incident r/t klättring. Fick rejält ångestpåslag över ca 8 m. Istället för att frysa till tog jag några djupa andetag. Och VÅGADE fallträna (falla ett par meter med slackt rep) på 7-8 meters höjd. Det var inte alls så farligt som jag inbillat mig, det var till och med liiite roligt.
 
Jag märker ju att jag kan mer och mer. Jag vågar utmana mig själv. Jag förstår min kropp bättre än för bara ett kort tag sen, förstår ångestpåslaget och hur det påverkar mig. Det gör underverk.
 
De senaste veckorna har varit väldigt utmanande mentalt.
Jag har gått igenom så många stadier som uppgivenhet/kamp/hopplöshet/kamp/suicidplaner/be om hjälp/återfall/be om hjälp/ agera tvärtemot/ vinst mot ätstörningen/ våga utmana mig själv/ ökat självförtroende/ identifierat mig som sjuk / känner att jag är mer än det.
 
Det känns som att jag har lärt mig så mycket om mig själv de senaste veckorna, och jag kan nog känna så nu för att det börjar ljusna igen. Ikväll känner jag mig enormt tacksam för det. För allt jag lärt mig, för att det börjar bli bättre.
 
<3

.. om jag brutit ett ben

Istället. 
Istället för att gå under av känslor. Av att inte orka ha ont mer. Av att inte vilja leva. 

Det hade känts så mycket enklare att förklara:
Varför är du ledsen?
Jag har brutit benet, och det gör ont. 
(Alla förstår)

Men nu är det mer såhär:
Varför är du sjukskriven, varför orkar du inte mer, varför kan du inte hjälpa mig, varför gråter du du har ju det så bra?
Jag har vart med om tre trauman. Jag har varit suicid fler gånger än jag känt att livet är värt att leva. Jag har haft ätstörningar till och från länge länge. Och depressioner. Det gör ont. 
(Alla vill förstå men nästan ingen gör det, säger att det hjälper ju att vara positiv)

Så ja. Ibland önskar jag att det var ett brutet ben, nåt man kan operera, gipsa.. eller cancer, nåt man kan stråla eller ta bort med cellgifter. 
Helst av allt önskar jag ju såklart att jag var frisk. Mådde bra. Men när det känns bortom räckhåll duger en operabel tumör eller valfri annan fysiskt sjukdom fint. 
Jag är så trött på att vara svårlöslig, nån man måste anstränga sig för att förstå. 


Att vara älskad är bra. 
Att vara förstådd är det bästa. 


Suicid och sånt

Jag gråter. 
Förbannar livet för att jag inte kan lämna det. 
Alla impulser vill att jag ska springa framför ett tåg, eller ja, göra någonting, vad som helst, för att slippa leva mer. 
Men jag kan inte. 
Kan inte tänka mig att tvinga mina föräldrar gå igenom den sorgen. Kan inte vara orsaken till en sån sorg hos mina syskon, att mitt syskonbarn inte ska komma ihåg mig när han är äldre. 

Men det gör så jävla ont ändå. 
Jag kan ju inte lämna livet. Det vet jag. 
Kan inte utsätta min familj, de jag älskar, för det. 
Kärleken är en förbannelse. 
Den tvingar mig vara kvar i livet när jag inte orkar mer.