Deprimerad

Fyra timmar på jobbet känns som att ha jobbat ett dygn. Jag är trött och slut och allt är segt, som att leva i kvicksand där man sjunker lite mer för varje steg, som att andas kåda där allt är segt och långsamt, som att arbeta i sömnen för jag vaknar aldrig upp från den här tröttheten. 
Jag har så nära till gråt, är så lättirriterad. Orkar inte vara ledsen mer utan känner mig mest arg och trött. 
Det var ju inte såhär 2018 skulle bli! 
Det var ju inte såhär det skulle börja. Men det gjorde det och nu har jag inget val- måste bara härda i hålla ut och vänta på att medicinen ska ge effekt. Har tagit den i två dagar och mår illa, men har ändå kunnat äta. Så jag hoppas det förblir lindrigt i alla fall. 

Jag förtjänar bättre än det här. 
Jag gör faktiskt det. 
Ska försöka se framåt och inte ge upp hoppet. 

<3

Rastlös

Får panik. Så rastlös. Det har varit skitväder hela dagen så har inte ens gått. Har i och för sig gått en del på jobbet, men det är så jobbigt att känna såhär. Vill krypa ur mitt skinn, springa långt, gå gå gå tills den äckliga känslan försvinner. 
Jag brukade göra precis som den sa.
Gick och gick, först ute, sen i lägenheten, varv efter varv. Tills jag nästan kollapsade. 
Vet inte hur jag ska hantera denna känslan. 
Inte ens mindfullness hjälper. Har ingen ro att lyssna. Inte ens på 5-minuterssessioner. 
Ska egentligen sova nu men hur ska det gå till när jag är nära panik? 


jag lärde mig klättra i helgen, jag trodde jag skulle känna att det tog mig ett steg längre bort från dig. Det enda jag kände var din närvaro i varenda del i klätterhallen.

PUH.
Så känner jag. Minns inte när jag uppdaterade senast så nu blir det mest random skriverier:
 
Jag har mått väldigt dåligt sen en vecka tillbaka (deppig, gråtit, allt har känts hopplöst, inte velat leva).
Ätstörningen har gjort entré, igen. Jag har kickat ut den, flera gånger. Men igår kunde jag ändå inte äta ordentligt.
Jag har lärt mig hur effektivt det verkligen kan vara att agera tvärtemot något hinder/ vad som helst, man själv/ätstörningen satt upp i huvudet. På mindre än ett dygn gick jag från att vara nära ett fullständigt återfall till att utesluta alla ätstörda beteenden.
 
Jag har lärt mig klättra. Topprepsklättring. Har inte skrivit mycket om det här då det inte riktigt varit relaterat till ätstörningen, men för ett antal år sedan var jag tillsammans med en kille, det låter knäppt, men jag bara visste att han var den rätte. Han visste samma om mig. Men nåt väldigt hemskt gjorde att vi inte kunde vara tillsammans längre och det har varit jobbigt, VÄLDIGT jobbigt, att ta sig ur. Han klättrade. Jag tänkte att det skulle kännas skönt att liksom ta kontrollen själv och verkligen lära mig klättra på egen hand, utan honom. Istället kände jag hans närvaro där, som om han stod bredvid mig. Som om han var där igen, nära nära, och det var en sån sjuk känsla. Typ hela mig ville att det skulle vara så, samtidigt som en del av mig skrek fel/farligt/varning och gav mig illamående och ångestpåslag. Jag kan inte beskriva detta på ett bra sätt, men vill ändå dokumentera för min skull.
Hur som helst väntar jag på svar om jag klarade slutprovet, och om jag gjorde det har jag nu skaffat mig en ny hobby: klättring!
 
På tal om mentala hinder som man själv byggt upp:
Jag tänkte att det skulle vara konstigt att gå till kursen själv utan nån annan, men gjorde det ändå. Det kändes bra!
Jag är ganska höjdrädd sen en tidigare incident r/t klättring. Fick rejält ångestpåslag över ca 8 m. Istället för att frysa till tog jag några djupa andetag. Och VÅGADE fallträna (falla ett par meter med slackt rep) på 7-8 meters höjd. Det var inte alls så farligt som jag inbillat mig, det var till och med liiite roligt.
 
Jag märker ju att jag kan mer och mer. Jag vågar utmana mig själv. Jag förstår min kropp bättre än för bara ett kort tag sen, förstår ångestpåslaget och hur det påverkar mig. Det gör underverk.
 
De senaste veckorna har varit väldigt utmanande mentalt.
Jag har gått igenom så många stadier som uppgivenhet/kamp/hopplöshet/kamp/suicidplaner/be om hjälp/återfall/be om hjälp/ agera tvärtemot/ vinst mot ätstörningen/ våga utmana mig själv/ ökat självförtroende/ identifierat mig som sjuk / känner att jag är mer än det.
 
Det känns som att jag har lärt mig så mycket om mig själv de senaste veckorna, och jag kan nog känna så nu för att det börjar ljusna igen. Ikväll känner jag mig enormt tacksam för det. För allt jag lärt mig, för att det börjar bli bättre.
 
<3